01 april 2012

Cellgifter

Cytostatika eller cellisar, som jag valde att kalla det, fick jag min förta omgång av den 26:e maj. Om strålningen känndes läskig så var det ingeting ni jämnförelse med första cellgiftsbehandlingen. Bara känslan av att pumpa kroppen full av gifter, jag ryser när jag tänker på det. Informationen jag fick inför första omgången va jätte bra. Personalen på avd 95 där jag va inlagt är helt otroliga. Cellgifterna som jag fick var i droppform (finns även tabletter). Först får man en påse koksaltlösning, sen en påse cellisar och återigen en påse koksalt. Koksaltet får man för att minska cellisarnas påverkan på lever och njurar.


Inför varje cellisbehandling så tas det prover för att kolla de vita blodkropparna och lever/njur påverkan. Har man för dåliga världen så får man ingen behandling.
Cellisarna slår ut cancercellerna men även imunförsvaret. Så kroppen måste bygga upp allt på nytt efter varje behandling.

 


En gång i veckan fick jag mina cellisar. 4 timmar tog varje omgång. Man skrivs in på morgonen och får ett rum, mat och fika om man vill. Man blir kopplad till droppet och sen får man mingla runt på avdelningen eller ligga kvar på sitt rum, vilket som känns bäst.
Cellgifter förknippas ofta med håravfall och kraftigt illamående. Illamåendet motverkas, så mycke det går, genom att man får kortison direkt i blodet före behandlingen och i tablettform tre dagar efter. Om man tappar håret eller inte beror helt på vilken cellgiftsblandning man får. Håravfallet kan ivissafall minskas genom att man under behandlingen bär en kylmössa, som kyler ner skallen och gör så att hårrötterna liksom hålls fast hårdare i huden.

Efter min tredje behandling, den 8:e juni fick jag plötsligt hög feber. Det berodde på att mitt imunförsvar nu var totalt utslaget. Hur lång tid det tar och hur påverkad man blir är helt individuellt. När man blir så utslagen med feber runt 38-39 grader ska man omedelbart åka in. Tror ni jag gjorde det eller? Näpp, jag släpade mej in till stan på kvällen/natten för att hämta R som varit på nians avslutningsbal.

När jag skulle få min fjärde behandling, den 15:e juni, var mina värden så dåliga så de funderade på inläggning. Jag talade då om att de får lägga in gurka, röbetor,syltlök eller va de vill men mej lägger de inte in. De valde att vänta med behandlingen till den 18:e istället precis innan midsommar. Phuuu!

Till min stora fasa så var inte värdena så mycke bättre utan de bestämmde sej för att ge mej BLOD. Usch! Det va äckligt men ack så nödvändigt. Jag kommer så länge jag lever att va evigt TACKSAM mot alla som ger blod. Ni är tysta hjältar som räddar liv varje dag.
När blodet väl gick in i mina ådror så tänkte jag mej det som jordgubbssaft. Det känndes så läskigt att få nån annans blod i mina ådror.
När blodet väl va på plats i min kropp kunde jag få min så viktiga behandling.

När man får blod sådär så innebär det i regel att värdena går upp och man får mer energi. Men inte jag inte. Jag ahr nog aldrig i mitt liv varit så trött. Midsommarafton firade vi hemma i lugn och ro. Jag va så trött och skitdålig i magen. Räcerbajs.

Min sista cellisbehandling fick jag den 29:e Juni. Jag mådde förvånansvärt bra under hela behandlingstiden. Jag hade ju hört hur dåligt man brukar må. Mycke beror naturligtvis på vilken styrka på cellgifterna man får och den egna inställningen. Jag hade bestämt mej för att försöka se positivt på det hela. Jag klädde mej fin inför varje omgång och skämtade med personalen. Det tror jag hjälpte mej mycke. Jag tappade inte heller håret, det gör nog också sitt till. Man ser ju så mycke sjukare ut då, vilket troligen också gör att man känner sej sjukare.


Det blev ett låååångt inlägg, mne jag hoppas ni får ut nåt av läsningen.
Nästa inlägg kommer handla om Brachyterapi = invändig/lokal strålning.
På återläsande :)



Mitt i livet

I torsdags den 29 September var jag återigen på kontroll för min cancer. Jag är fortfarande frisk, allt ser bra ut. I tre år till kommer jag...