Jag vaknade i natt efter en konstig dröm. Känslan var så verklig.
Jag hade drömt att jag träffade Kristian Gidlund, ni vet han som skrev "I kroppen min".
Vi pratade jätte mycke och jag kände med hela min kropp att honom tycker jag om. Han måste ha varit en underbar människa. Jag har läst hans blogg och såg programmet där han besökte Gills veranda. Så omtänksam mot de människor som fanns i hans närhet under hela hans liv och sjukdomstid. Önskar jag hade fått äran att möta honom "live" så att säga.
Jag funderar nu på varför jag drömde om honom i natt. Jag kände ju inte Kristian på riktigt. Kan det ha med min egen oro att göra? Rädslan att inte vara frisk. Har han "kommit från andra sidan" för att säga att allt kommer bli bra? Oavsett hur det går.
Jag är inte rädd för att dö. Har nog aldrig varit det faktiskt. Är mer orolig för dom som blir kvar. Att inte få följa min son R i hans liv, med ev fru och barn. Mina syskonbarn som betyder jätte mycke för mej. Alla roliga stunder med mina vänner. Allt det som jag vill uppleva innan jag kastar in handuken. Jag är inte på något sätt klar här på jorden. Jag har massa mer jag vill uppleva och dela med mej av.
Oavsett vad som sägs på nästa (den sista?) kontrollen, så tänker jag inte dö. Jag tänker kämpa och leva mitt liv helt och fullt. Men jag kan inte låta bli att oroas och fundera över drömmen om denna otroliga kämpe som inte gav upp. Var det något slags budskap? Jag vill gärna tro det. Det får tiden utvisa.
Jag vill uppmana er alla som läser: LEV helt och fullt. Ta vara på era nära och kära. Va rädda om er.
Kram
