Den 16/9-14 Blev jag friskförklarad från denna skitsjukdom.
Är jag glad? Absolut!
Är jag tacksam? Ja verkligen!
Varför kan jag då inte vara bara glad? Varför kan inte människor förstå att man inte är glad och överlycklig precis hela tiden?
Kanske för att de inte själva varit med om det här.
Jag kommer att gå på fortsatta kontroller pga alla mina biverkningar. Det känns bra, men det tog ändå bort lite av glädjen. Jag känner mej inte helt frisk bara för det.
Senast igår fick jag frågan om jag tycker synd om mej själv pga biverkningarna som trots allt hindrar mej att leva som innan. Helt ärligt så kan jag säga: NEJ! Jag tycker inte synd om mej själv. Jag kan va arg o bitter över det ibland när jag har en dålig dag och kroppen jäklas. Men jag tycker inte synd om mej själv.
Jag är i stället glad och tacksam att det gick bra. Att det inte blev värre. Jag kan ärligt säga att jag inte förstår hur sjuk jag faktiskt var. Att jag faktiskt kunnat dö. Kanske är jag för knäpp för att förstå, inte vet jag. Eller så är jag bara en sån person som vägrar låta skiten styra mitt liv.
Fast det gör det, Ibland. Inte alltid. Men just nu är det svårt att va glad och tacksam för livet. Inom loppet av ca en vecka har två kändisar gått bort i denna skit. Två av svenska folket älskade människor. Den ena blev sjuk samtidigt som jag o den andra bara något/några år efter. Vi hade inte samma typ av Cancer men ändå. Varför blev just jag den som fick överleva? Vad har jag som inte dom har? I såna här lägen, eller egentligen varje gång jag hör om någon, känd eller okänd som går bort i skiten, så undrar jag varför fick just jag äran att vandra vidare på jorden?
Det är så fruktansvärt orättvist och mina tårar rinner. Jag kan inte ens föreställa mej hur det måste kännas att få beskedet: Du kommer inte att klara dej.
Känslan att man ska tvingas ta farväl av alla sina nära och kära.
Jag kan bara be för er alla därute som kämpar eller känner någon som kämpar mot den här jävla skiten. Ni är inte ensamma.
Jag vill avslutningsvis säga: TACK FÖR MITT LIV!
Ta hand om er och varandra. Var tacksamma för det lilla. Man vet aldrig när det är dags att vandra vidare mot nya mål.
