I torsdags den 29 September var jag återigen på kontroll för min cancer. Jag är fortfarande frisk, allt ser bra ut. I tre år till kommer jag att kontrolleras. Det känns tryggt och bra.
Det har hänt en del sen senast jag skrev. Jag tänkte jag ska uppdatera er om det.
Under hela förra hösten, ja kanske redan under sommaren, så började min mage att krångla. Den värkte, molade och gav mej plötsliga diareer. Jag tänkte inte så mycke på det då jag är van vid sånt krångel. Sen fortsatte det med oförklarlig trötthet, ingen träningsork. Helt plötsligt den 7 december fick jag ovanligt ont i magen efter frukosten på jobbet. Jag kunde inte gå på toa och jag kunde inte äta. Värken bara ökade och när jag slutade för dagen så va det fullkomligt olidligt. Jag tog mej hem och ringde 1177 som "beordrade" mej att ringa 112. Jag ras ihop på golvet i tårar av smärtan. Ambulansfärd till Usö. Innan vi ens lämnade min uppfart hade de fantastiska ambulanskillarna satt smärtstillande dropp i form av Ketogan. Jag tål inte morfin. Inte Ketogan heller visade det sej, jag får en galen klåda.
På Usö togs det prover och sen fick jag vänta, vänta och vänta. Sex timmar senare fick jag besked om att kontraströntgen skulle göras. Att dricka kontrast gick sådär, jag kräktes upp allting. Alltså syntes inget på röntgen å jag blev hemskickad i Taxi på natten. Sjukskrev mej i två dar innan åter igen va på jobbet.
Kan inte direkt påstå att jag mådde bra, åt nästan ingenting å magen bara krampa. Men de hade ju sagt att jag inte var sjuk på Usö.
På lördagen den 12:e blev jag ännu sämre. Hela natten kräktes jag och kunde inte ens dricka vatten. Blev tvungen att ställa in söndagens jobb. Jag va så dålig, åt inget och bara sov. Min son va här och lämnade yoghurt och nyponsoppa i hopp om att jag skulle kunna äta och behålla det. Men jag blev bara sämre och sämre.
Måndag den 14:e sjukskrev jag mej och åkte återigen till akuten. Nya prover togs, jag var uttorkad. Väntade och väntade. Men eftersom inget syntes på den förra röntgen, en vecka tidigare blev jag hemskickad en andra gång, mitt i natten. Nu försökte jag inte ens att jobba. Eftersom läkaren på Akuten sagt att de inte hitta något fel på mej, så köpte jag medicin mot magkattar på apoteket. Det är ingen höjdare att kräkas upp kan jag säga. Nu hade jag inte kunnat behålla nånting på tre dagar. Jag kontaktade då min läkare på Gynonkologen för hjälp och råd, nu orkade jag inte längre. Blev rådd att återigen åka till akuten så det gjorde jag på torsdagen den 17.e.
Min lilla syster var här och hjälpte mej packa en väska för nu tänkte jag inte åka hem innan jag fått hjälp. Hela dagen fick jag vänta, jag vägrade åka hem så efter mycke om och men blev jag inlagd. Flera gånger fick jag göra kontraströntgen under helgen. Bla med ett medel som såg ut som utspätt trälim. Flera gånger försökte de skicka hem mej, men jag vägrade. Då hade jag inte ätit på över en vecka, jag kunde inte själv gå upp på toa och jag gick på Ketogan och fick dropp mot uttorkning.
Jag låg på samma avdelning (gyn) och på EXAKT samma rum som jag gjorde när min livmoder opererades bort. På söndagen ville överläkaren återigen skicka hem mej för jag såg så frisk ut och om jag bara gick lite fram och tillbaka i korridåren så skulle nog stoppet släppa. Jag sa, med väl valda ord, vad jag tyckte om honom. Jag tvingade mej kvar ännu en gång och blev flyttad till AVA (allmän vård avdelning) till eget rum. När jag på måndagen den 21: återigen blev flyttad, denna gång till en fyrsal å de pratade om att jag skulle åka hem för det va ju snart jul å den ville jag nog fira hemma.
Då brast det kan jag säga. Jag ifrågasatte varför de inte ville gå in och de sa att jag troligen skulle få stomi då. So what. Skulle jag gå så här resten av mitt liv, inte kunna äta, med vätskedropp och smärtstillande intravenöst. Å så tro att jag skulle bry mej om en liten stomi påse.
När de återigen på onsdagen sa att jag skulle åka hem, då blev jag galen minst sagt. Jag hotade med att hoppa ut genom fönstret på nionde våningen där jag låg om de inte öppnade mej NU. Doktorn skulle då prata med några kollegor. EN timme sa jag, om EN timme vill jag ha besked att ni öppnar.
Det fick jag också.
Julafton 15,15 när alla andra satt och kolla på Kalle Anka och hans vänner, rullades jag ner på operation. Jag hade då talat om vart jag ville att de skulle sätta min stomi ifall det skulle bli så. Vaknar upp och har lämnat en liten brun julklapp, men UTAN stomi.
Jag frågade läkaren vad de hittade därinne när de väl öppna. Jo, ett bråck, sa han. Tarmen hade smitit ut i ett hål i hinnorna som håller ihop tarmarna. Tur ni öppnade då sa jag, eftersom det kan bli direkt livshotande. De svara inte. Jag va snart på benen igen, 3kilo lättare men utan smärta ( förutom det från såret såklart). Det tog en väldans tid att komma på benen då jag inte ätit på två veckor. Musklerna va alldeles borta. Jag grät i förtvivlan över mina fula muskellösa ben. När jag ringde och frågade ifall de sytt igen hålet där tarmen trillat ut ( kände mej orolig över det) Så frågade sköterskan om jag inte fått den informationen? Näpp, ingen sa nånting om det. Då berättade hon att jag inte bara haft ett brock utan att det PÅ brocket blivit ett tarmvred. Alltså att tarmen vridit sej runt sej själv. Inte konstigt att jag haft ont. Ingenting sa de på sjukhuset om det. Tänk om jag inte hade stått på mej å krävt operation. Jag hade kunnat DÖ. INGEN hade kollat min journal å visste om vad jag gått igenom.
Men slutet gott allting gott. Eller i alla fall nästan. Jag har fått ytterligare en biverkning att lägga till samlingen. Jag är numera också Glutenintollerant. Men jag överlevde denna gång också så jag klagar inte. Listan på mat som jag inte bör äta i framtiden ( i förebyggande syfte) är SKITLÅNG. Men vad gör det. Man lär sej att leva med det också.
Det blev ett långt inlägg, men då ska ni veta att detta är den korta versionen.
Återigen vill jag tacka för mitt liv och att ni orkar läsa min historia. Jag hoppas den kan vara till hjälp för någon därute, då har ju inte allt varit förgäves.
Ta hand om er och varandra, vi har bara ett liv!
Va rädd om det!
Kram Camilla, mitt i livet.
