Pricken

Nu har det gått två och en halv månad sen Pricken försvann.
Till vår stora sorg får vi nog aldrig se honom igen. Det värsta är ovetskapen om vad som hänt.

Igår kväll tyckte jag mej höra honom skrika utan för dörren som han brukade. Hjärtat tog ett skutt och jag var tvungen att titta efter trots att jag visste att det inte skulle vara han.
Jag har fortfarande dåligt samvete att jag blev med ner till Vånga den där helgen då han drog.
Troligast är att han är död men om någon tagit hand om honom så hoppas jag han har det bra och att de är snälla mot honom. Jag skanar honom så det värker i hjärtat.

Tullan som slutade äta och bara letade efter honom i början har slutat leta och börjat äta igen. Men nog tycker jag det är tomt brevid henne i soffan. Hon ser så övergiven ut.
Hon som alltid varit så okelen ligger i mitt knä nästan hela kvällarna. Hon söker oftare kontakt nu mot förut. Hon känner sej nog lite ensam. Enda sen hon kom till oss så har hon haft andra katter omkring sen, men inte nu längre.

Här kommer en liten bildkavalkad på vår älskade lilla Pricke prutt.

Jag saknar dej så OTROLIGT mycke, ÄLSKADE Pricken.