Laktosintolerans

Gör en liten parentes för att ge en liten Laktosintolerans lektion.

Laktos betyder mjölksocker.
Intolerans betyder att man inte tål något så bra.
Om man inte tål mjölkprotein så är man mjölkallergiker.

Hur känner man i magen när man är Laktosintolerant då?

Jo, rent generellt så blir man uppblåst och gasig med lättare knip i magen.
Vissa blir även lösa i magen, men inte alla.

Endel tål små mängder mjölk, andra ingenting.

Hur blir jag då?

Jag blir jätte sjuk.
Även av väldigt små mängder.
Först blir jag gasig och uppblåst. Sen kommer knipet som snabbt övergår i kramp
med tillhörande kallsvettningar.
Det övergår sedan i språngmasch till toan där den STORA tömmningen tar vid.
Brukar resultera i en helstädning av toastolen och ibland mej själv.
Mitt rekord är bajs ända upp på spolknappen.

Sen kommer stora feberfrossan. Jag fryser som om jag hade 100 graders feber
och blir totalt däckad. Det händer att jag somnar en stund, kroppen blir totalt urlakad.
När jag sen vaknar är jag VRÅLhungrig. Inte så konstigt när man tömmer sej så totalt.

Ibland önskar jag att jag bara va lite intolerant och kunde äta små mängder mjölk.
Men tyvärr är det inte så. Jag måste läsa på ALLT jag köper.
Om ni visste vad många produkter som innehåller mjälk i olika former.
Smaksatta chips tex innehåller ofta mjölkpulver.

Som tur är finns det många bra laktosfria allternativ i mjölkhyllan. Har även hittat massor av laktosfria glasssorter på City Gross. Gissa om jag va överlycklig då.
Men choklad är nästan helt uteslutet.
Gråter en skvätt över att jag inte kan äta Marabous nya choklad med lakrits.
Men jag vet hur den smakar för jag tog en yttepytteminiliten bit av R
men tyvärr så klarade inte magen av den.

Ja, det va en liten light lektion i Laktosintollerans. Det kan skilja sej jätte mycke från person till person och från dag till dag beroende på magens daxform.

Skitsnack

Ja, nu blir det skitsnack. Fast inte av det dåliga sorten, när man pratar illa om någon, utan om biverkningarna av strålningen.

Jag måste säga att jag fick mycke och bra information om vad som kan tänkas hända med kroppen när man strålas. Sen att man glömmer hälften är en annan sak.
Många (nästan alla) får lös mage och blir tillfälligt laktosintoleranta när de strålas. Om jag förstått det hela rätt så gäller det oavsett vilken cancer man strålas för. Men alla är ju olika från början så man blir ju oxå olika dålig.

Jag är ganska tuff och tyckte att min mage inte va några problem så jag fick en ganska så otrevlig överaskning kan man säga.
Jag hade strålats ca en vecka (10 ggr) när detplötsligt började lukta ovanligt mycke när jag fes. Ja, ja det är ju ingen fara, tänkte jag och följde med över till svärföräldrarna. När vi varit där en stund så behövde jag lätta på trycket. För att inte förgifta någon så gick jag ut på trappen och släppte på.
Det skulle jag INTE ha gjort. Det va inte bara en fis. Bara att be om hemnyckeln och så smidigt som möjligt, hur gör man det när man skitit ner sej och mer är på gång, ta sej hem, byta byxor och duscha.
Tur svärisarna bor snett över gatan bara.

Man kan ju tro att jag lärde mej nåt av den gången. Men icke sa nicke. Rätt som det va glömde jag bort mej och släpte på. Det är ju inte direkt några korvar som kommer utan brunfärgat vatten kan man kanske säga.
Minsta lilla det bubblade imagen så va det bara att rusa på toa för att slippa obehagliga överaskningar.

Det hände flera gånger när jag väntade på min stråltid att jag fick rusa iväg på toa. Strålpersonalen är ju så vana så de tar nån annan emellan om man är jätte sen.
Men stackars den som gick in efter mej på toa. Jag kan ju inte skryta med att det luktade choklad direkt. Tur att "alla" strålpatienter vet vad det handlar om så man slipper skämmas.

För att lindra räserbajsmagen fick jag Imodium (stoppande tabbletter) och gick över till Laktosfria produkter. Det blev bättre men inte bra. Man lär sej ganska snabbt att ha koll på toaletter och gärna ha med sej extra underkläder vart man än ska.När man avslutat sin strålbehandling så brukar man sakteliga återgå till normalmage. Det kan ta ganska lång tid men de flesta återgår. Men inte jag inte.



Jag är jätte mega mycke intolerant mot allt vad mjölkprodukter heter. Jag kan inte ens äta mat som innehåller mjölpulver, gräddpulver, vasslepulver eller liknande. Vissa dagar kan jag inte ens äta sånt som kan innehålla spår av mjölk.

Man lär sej den hårda vägen vad man kan och inte kan äta. Man lär sej oxå att skratta åt fisar med innehåll. Jag är sån som person som inte vill/kan gräva ner mej för en sån "bagatell". Jag överlevde ju faktiskt och anser att det ändå är ett billigt pris att betala. Det finns ju faktisk dom som har det mycke, mycke värre så varför ska jag klaga.

Nästa gång blir det cellgiftssnack så häng med........

Strålande

Åtta veckor efter operationen ( man måste läka ordentligt först för att inte bli mer skadad än nödvändigt) var det dax för strålinformation. Först fick jag ligga i en apparat där de mätte ut var strålfälten skulle vara. De tatuerade in små prickar 8 (som alltså alltid kommer finnas där) så de hade något att ställa in strålningsmaskinen efter.

T och jag fick komma på information och se själva strålrummet. Smått nervös över vad som skulle ske va jag. Strålning låter ju inte alltid så positivt. Tur vi va två som tog emot informationen , för allt jag mindes va att jag skulle äta kaviar. Kunde inte ens minnas varför utan frågade T säkert hundra gånger. Anledningen är att kaviar är salt, och salt kan motverka illamående. Men tycker man inte om kaviar kan man ju tex äta slata nötter eller chips.

Den 25:e maj var det då dax för första behandlingen. På skakiga ben gick jag in i behandlingsrummet. Jag fick klättra upp på en hög, ruskigt obekväm, brits.
De ställde in strålfälten och över mitt huvud fanns det en megastor arm med en stor rund platta, det va själva strålnings apparaten.
Brevid mej fälldes sedan en röntgen arm ut så man skulle se att strålfälten träffade rätt ställe. Den stora armen roterar sedan runt kroppen.
Vänster sida, under, högersida och mitt över. Själva strålningen känns inte, däremot låter maskinen endel när den roterar. När den strålar så är det ett litet tjutande ljud.
Allt som allt tog det ca 15 min.

Så här kan det se ut i "strålningsrummet"

För att få så bra effekt som bara är möjligt så får man små stråldoser 1 gång per dag.
1 gång i veckan sattes små elektroder fast på min kropp. Det gjordes för att mäta hur mycke strålning jag fick. Man måste ju få rätt dos.
När ungefär halva tiden av det utmätta antalet strålningar har gått, minskar man ner strålfälten för att verkligen ta död på allt.

Allt som allt så fick jag 36 omgångar av strålning.

Nästa inlägg kommer att handla om biverkningar man kan få av strålning.
så då blir det endel skit snack ;)


Fortsättning följer...........