Jag måste säga att jag fick mycke och bra information om vad som kan tänkas hända med kroppen när man strålas. Sen att man glömmer hälften är en annan sak.
Många (nästan alla) får lös mage och blir tillfälligt laktosintoleranta när de strålas. Om jag förstått det hela rätt så gäller det oavsett vilken cancer man strålas för. Men alla är ju olika från början så man blir ju oxå olika dålig.
Jag är ganska tuff och tyckte att min mage inte va några problem så jag fick en ganska så otrevlig överaskning kan man säga.
Jag hade strålats ca en vecka (10 ggr) när detplötsligt började lukta ovanligt mycke när jag fes. Ja, ja det är ju ingen fara, tänkte jag och följde med över till svärföräldrarna. När vi varit där en stund så behövde jag lätta på trycket. För att inte förgifta någon så gick jag ut på trappen och släppte på.
Det skulle jag INTE ha gjort. Det va inte bara en fis. Bara att be om hemnyckeln och så smidigt som möjligt, hur gör man det när man skitit ner sej och mer är på gång, ta sej hem, byta byxor och duscha.
Tur svärisarna bor snett över gatan bara.
Man kan ju tro att jag lärde mej nåt av den gången. Men icke sa nicke. Rätt som det va glömde jag bort mej och släpte på. Det är ju inte direkt några korvar som kommer utan brunfärgat vatten kan man kanske säga.
Minsta lilla det bubblade imagen så va det bara att rusa på toa för att slippa obehagliga överaskningar.
Det hände flera gånger när jag väntade på min stråltid att jag fick rusa iväg på toa. Strålpersonalen är ju så vana så de tar nån annan emellan om man är jätte sen.
Men stackars den som gick in efter mej på toa. Jag kan ju inte skryta med att det luktade choklad direkt. Tur att "alla" strålpatienter vet vad det handlar om så man slipper skämmas.
För att lindra räserbajsmagen fick jag Imodium (stoppande tabbletter) och gick över till Laktosfria produkter. Det blev bättre men inte bra. Man lär sej ganska snabbt att ha koll på toaletter och gärna ha med sej extra underkläder vart man än ska.När man avslutat sin strålbehandling så brukar man sakteliga återgå till normalmage. Det kan ta ganska lång tid men de flesta återgår. Men inte jag inte.
Jag är jätte mega mycke intolerant mot allt vad mjölkprodukter heter. Jag kan inte ens äta mat som innehåller mjölpulver, gräddpulver, vasslepulver eller liknande. Vissa dagar kan jag inte ens äta sånt som kan innehålla spår av mjölk.
Man lär sej den hårda vägen vad man kan och inte kan äta. Man lär sej oxå att skratta åt fisar med innehåll. Jag är sån som person som inte vill/kan gräva ner mej för en sån "bagatell". Jag överlevde ju faktiskt och anser att det ändå är ett billigt pris att betala. Det finns ju faktisk dom som har det mycke, mycke värre så varför ska jag klaga.
Nästa gång blir det cellgiftssnack så häng med........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar