Efter behandlingarna

Som jag berättat förut så får man ju biverkningar av de olika behandlingarna.
Jag känner mej ändå ganska förskonad trotts allt.
Det som kvarstår för min del är:

Laktosintollerans.
Jag undviker mjölkprodukter i alla dess former. Även mjölkpulver, gräddpulver osv i produkter. det är inte alltid så lätt för matvaror som man inte trodde skulle innehålla mjölk överhuvudtaget kan göra just det. Man får läsa på ALLT.

Klimakteriet.
Jag hamnade i klimakteriet. Det beror på att äggstockarna dör av strålning och cellgifter.
Precis det som de ville undvika då de inte ville plocka bort allt vid den första operationen.
Men jag behandlas med hormontabletter för att slippa de värsta vallningarna och hålla slemhinnorna någolunda i trimm. Jag mår ändå ganska bra.
Men ibland blir jag förbannad på att jag inte funkar som en "vanlig" kvinna.

Urinblåsan.
Jag kan inte hålla tätt längre. Hur mycke jag än tränar och kniper så funkar det inte. Dessutom får jag springa på toa oftare än förut. Dessutom får jag som kramp i blåsan och kan inte tömma ordentligt. Speciellt om blåsan är jätte full. Då kan jag få rusa på toa bara några minuter efter att jag varit inne.

Stopp i tarmen/tarmvred.
Drabbades jag av nästan exakt på dagen ett år efter första operationen.
20 cm strålskadad tunntarm togs bort.
Det är ganska vanligt fick jag veta, då tarmen är strålskadad, att det blir stopp.
Jag kommer alltid att få undvika trådig mat, så som apelsiner annanas, sparris m.m.
Då man inte vet hur mycke skadad tarm som ev finns kvar så kan det hända igen.
Jag är försiktig med vad jag äter, men annars lever jag precis som vanligt.

MEN..... Det viktigaste av allt är ändå att jag överlevde.
Det är ändå det viktigaste och bästa av allt.
Jag är liksom inte klar med livet ännu.
Vad gör det då att man har diverse små krämpor att dras med?
Det finns dom som har det mycke värre och så finns det dom som inte överlevde.....


Tack!
För att ni velat följa min resa.
Jag kanske återkommer ibland med inlägg om hur mitt liv ser ut idag.
Jag har två år kvar tills jag är friskförklarad, men än så länge har jag klarat mej från återfall. Ju längre det går dessto mindre är riskerna.
Risken finns alltid.
Men det gör den ju för oss alla.

KRAM