30 oktober 2014

Friskförklarad

Den 16/9-14 Blev jag friskförklarad från denna skitsjukdom.
Är jag glad? Absolut!
Är jag tacksam? Ja verkligen!


Varför kan jag då inte vara bara glad?  Varför kan inte människor förstå att man inte är glad och överlycklig precis hela tiden?
Kanske för att de inte själva varit med om det här.


Jag kommer att gå på fortsatta kontroller pga alla mina biverkningar. Det känns bra, men det tog ändå bort lite av glädjen. Jag känner mej inte helt frisk bara för det.


Senast igår fick jag frågan om jag tycker synd om mej själv pga biverkningarna som trots allt hindrar mej att leva som innan. Helt ärligt så kan jag säga: NEJ! Jag tycker inte synd om mej själv. Jag kan va arg o bitter över det ibland när jag har en dålig dag och kroppen jäklas. Men jag tycker inte synd om mej själv.


Jag är i stället glad och tacksam att det gick bra. Att det inte blev värre. Jag kan ärligt säga att jag inte förstår hur sjuk jag faktiskt var. Att jag faktiskt kunnat dö. Kanske är jag för knäpp för att förstå, inte vet jag. Eller så är jag bara en sån person som vägrar låta skiten styra mitt liv.


Fast det gör det, Ibland. Inte alltid. Men just nu är det svårt att va glad och tacksam för livet. Inom loppet av ca en vecka har två kändisar gått bort i denna skit. Två av svenska folket älskade människor. Den ena blev sjuk samtidigt som jag o den andra bara något/några år efter. Vi hade inte samma typ av Cancer men ändå. Varför blev just jag den som fick överleva? Vad har jag som inte dom har? I såna här lägen, eller egentligen varje gång jag hör om någon, känd eller okänd som går bort i skiten, så undrar jag varför fick just jag äran att vandra vidare på jorden?


Det är så fruktansvärt orättvist och mina tårar rinner. Jag kan inte ens föreställa mej hur det måste kännas att få beskedet: Du kommer inte att klara dej.
Känslan att man ska tvingas ta farväl av alla sina nära och kära.
Jag kan bara be för er alla därute som kämpar eller känner någon som kämpar mot den här jävla skiten. Ni är inte ensamma.


Jag vill avslutningsvis säga: TACK FÖR MITT LIV!


Ta hand om er och varandra. Var tacksamma för det lilla. Man vet aldrig när det är dags att vandra vidare mot nya mål.

15 juli 2014

FEM år!

Igår den 14/7 -14 kunde jag fira min 5 års dag som frisk <3 p="">Då var det fem år sedan jag fick min sista strålbehandling. Jag tänker inte så ofta längre på att jag haft cancer. Vilket är väldigt skönt.
Ibland när jag tänker på att jag faktiskt kunde DÖ så känns det så overkligt.
Jag tänkte ju inte ens den tanken då när jag gick på behandling. Min enda tanke var ju att om Liemannen skulle visa sitt fula tryne så skulle jag springa allt vad jag orkade för att inte bli tagen.


Nu väntar jag med spänning på min absolut sista kontroll. Förhoppningsvis blir det "min" läkare Sorana Hallak som får göra friskförklaringskontrollen. Det var när jag träffade henne som jag förstod på riktigt, att jag hade Cancer. Då blir det liksom ett avslut ett slutande av en ond cirkel kan man säga.


Jag kan inte med ord förklara hur glad och lycklig jag är över min andra chans. Att jag överlevde.
Idag lever jag mer hälsosamt än förut. Jag tränar mer och försöker äta nyttigare. Väljer ekologiskt både vad gäller mat och kroppsvård så mycke jag bara kan. Väljer kyckling, fisk och vegetariskt framför nöt och griskött.


En extra tanke sänder jag till alla er därute som kämpar, återhämtar er från behandling eller känner nån som kämpar just nu. GE INTE UPP. Finns det liv finns det hopp.


Kram Camilla

10 april 2014

Dröm

Jag vaknade i natt efter en konstig dröm. Känslan var så verklig.
Jag hade drömt att jag träffade Kristian Gidlund, ni vet han som skrev "I kroppen min".
Vi pratade jätte mycke och jag kände med hela min kropp att honom tycker jag om.           Han måste ha varit en underbar människa. Jag har läst hans blogg och såg programmet där  han besökte Gills veranda. Så omtänksam mot de människor som fanns i hans närhet under hela hans liv och sjukdomstid. Önskar jag hade fått äran att möta honom "live" så att säga.


Jag funderar nu på varför jag drömde om honom i natt.                                                              Jag kände ju inte Kristian på riktigt. Kan det ha med min egen oro att göra?                    Rädslan att inte vara frisk. Har han "kommit från andra sidan" för att säga att allt kommer bli bra? Oavsett hur det går.
Jag är inte rädd för att dö. Har nog aldrig varit det faktiskt. Är mer orolig för dom som blir kvar. Att inte få följa min son R i hans liv, med ev fru och barn.                                              Mina syskonbarn som betyder jätte mycke för mej. Alla roliga stunder med mina vänner. Allt det som jag vill uppleva innan jag kastar in handuken.                                                         Jag är inte på något sätt klar här på jorden. Jag har massa mer jag vill uppleva och dela med mej av.


Oavsett vad som sägs på nästa (den sista?) kontrollen, så tänker jag inte dö.                          Jag tänker kämpa och leva mitt liv helt och fullt.                                                                         Men jag kan inte låta bli att oroas och fundera över drömmen om denna otroliga kämpe som inte gav upp. Var det något slags budskap? Jag vill gärna tro det. Det får tiden utvisa.


Jag vill uppmana er alla som läser: LEV helt och fullt. Ta vara på era nära och kära.             Va rädda om er.


Kram

03 februari 2014

Rädslan

Snart mycke snart blir jag friskförklarad.
Skönt! Ja men också skrämande. Tror aldrig jag varit så rädd och nojjig som jag är nu.
När magen värker så jag tror jag måste åka till akuten, när jag känner nåt konstigt i magen, när tjockbenet inte blir bättre trotts ihärdig massage.
Tanken på hur det kunnat gå, som kommer krypande med jämna mellanrum. När någon annan dör av denna jävla sjukdom och jag fick leva. Hur länge då? Är risken borta? Kommer de hitta nå skit på sista undersökningen?


Jag är fullkomligt LIVRÄDD och det stör mej. Det stör mitt liv. Jag vill vara bara glad och tillfreds.
Jag tänker oftare och oftare tillbaka på tiden då jag fick behandling. Hur kände jag då? Va jag rädd?
Nä ALDRIG inte en gång va jag rädd. Jag skulle bara ta mej igenom skiten, ÖVERLEVA. Det fanns inget alternativ. Nu däremot funderar jag på hur jag ska gå vidare, våga fortsätta leva. På egenhand, utan någon läkare som kollar upp mej med jämna mellanrum. Hur ska jag kunna veta om skiten kommer tillbaka? Förra gången va det magkänslan som sa att något va fel. Finns den kvar och kan varna mej igen? Jag vet inte.


Kanske är det dag för tant att kontakta sin underbara kurator igen. Jag klarar uppenbarligen inte av att hantera alla dessa känslor på egenhand längre. Rädslan håller på att ta över mitt liv just nu och det är det sista jag vill. Jag vill våga leva helt och fullt, hela tiden. Jag söker mej mer och mer till Bibeln och dess texter. Jag finner ganska mycke ro i kyrkan. Det är en tröst. Men inte ens det vågar jag lite på. Kommer det att räcka? Om det plötsligt tar slut, vad gör jag då? Jag har flera underbara vänner omkring mej som stöttar och finns där för mej. Men jag vill inte ösa ur all min oro på er, ni har nog med ert. Men ni ska veta att jag är evigt tacksam för allt ert stöd. Både före, under och efter sjukdomen. Några har försvunnit och några har tillkommit.


Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är för mitt liv och alla underbara människor runt omkring mej. Ni håller mitt huvud över ytan.

Mitt i livet

I torsdags den 29 September var jag återigen på kontroll för min cancer. Jag är fortfarande frisk, allt ser bra ut. I tre år till kommer jag...