Rädslan

Snart mycke snart blir jag friskförklarad.
Skönt! Ja men också skrämande. Tror aldrig jag varit så rädd och nojjig som jag är nu.
När magen värker så jag tror jag måste åka till akuten, när jag känner nåt konstigt i magen, när tjockbenet inte blir bättre trotts ihärdig massage.
Tanken på hur det kunnat gå, som kommer krypande med jämna mellanrum. När någon annan dör av denna jävla sjukdom och jag fick leva. Hur länge då? Är risken borta? Kommer de hitta nå skit på sista undersökningen?


Jag är fullkomligt LIVRÄDD och det stör mej. Det stör mitt liv. Jag vill vara bara glad och tillfreds.
Jag tänker oftare och oftare tillbaka på tiden då jag fick behandling. Hur kände jag då? Va jag rädd?
Nä ALDRIG inte en gång va jag rädd. Jag skulle bara ta mej igenom skiten, ÖVERLEVA. Det fanns inget alternativ. Nu däremot funderar jag på hur jag ska gå vidare, våga fortsätta leva. På egenhand, utan någon läkare som kollar upp mej med jämna mellanrum. Hur ska jag kunna veta om skiten kommer tillbaka? Förra gången va det magkänslan som sa att något va fel. Finns den kvar och kan varna mej igen? Jag vet inte.


Kanske är det dag för tant att kontakta sin underbara kurator igen. Jag klarar uppenbarligen inte av att hantera alla dessa känslor på egenhand längre. Rädslan håller på att ta över mitt liv just nu och det är det sista jag vill. Jag vill våga leva helt och fullt, hela tiden. Jag söker mej mer och mer till Bibeln och dess texter. Jag finner ganska mycke ro i kyrkan. Det är en tröst. Men inte ens det vågar jag lite på. Kommer det att räcka? Om det plötsligt tar slut, vad gör jag då? Jag har flera underbara vänner omkring mej som stöttar och finns där för mej. Men jag vill inte ösa ur all min oro på er, ni har nog med ert. Men ni ska veta att jag är evigt tacksam för allt ert stöd. Både före, under och efter sjukdomen. Några har försvunnit och några har tillkommit.


Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är för mitt liv och alla underbara människor runt omkring mej. Ni håller mitt huvud över ytan.