Mitt i livet

I torsdags den 29 September var jag återigen på kontroll för min cancer. Jag är fortfarande frisk, allt ser bra ut. I tre år till kommer jag att kontrolleras. Det känns tryggt och bra.

Det har hänt en del sen senast jag skrev. Jag tänkte jag ska uppdatera er om det.

Under hela förra hösten, ja kanske redan under sommaren, så började min mage att krångla. Den värkte, molade och gav mej plötsliga diareer. Jag tänkte inte så mycke på det då jag är van vid sånt krångel. Sen fortsatte det med oförklarlig trötthet, ingen träningsork.  Helt plötsligt den 7 december fick jag ovanligt ont i magen efter frukosten på jobbet. Jag kunde inte gå på toa och jag kunde inte äta. Värken bara ökade och när jag slutade för dagen så va det fullkomligt olidligt. Jag tog mej hem och ringde 1177 som "beordrade" mej att ringa 112. Jag ras ihop på golvet  i tårar av smärtan. Ambulansfärd till Usö. Innan vi ens lämnade min uppfart hade de fantastiska ambulanskillarna satt smärtstillande dropp i form av Ketogan. Jag tål inte morfin. Inte Ketogan heller visade det sej, jag får en galen klåda.

På Usö togs det prover och sen fick jag vänta, vänta och vänta. Sex timmar senare fick jag besked om att kontraströntgen skulle göras. Att dricka kontrast gick sådär, jag kräktes upp allting. Alltså syntes inget på röntgen å jag blev hemskickad i Taxi på natten. Sjukskrev mej i två dar innan åter igen va på jobbet.
Kan inte direkt påstå att jag mådde bra, åt nästan ingenting å magen bara krampa. Men de hade ju sagt att jag inte var sjuk på Usö.
På lördagen den 12:e blev jag ännu sämre. Hela natten kräktes jag och kunde inte ens dricka vatten. Blev tvungen att ställa in söndagens jobb. Jag va så dålig, åt inget och bara sov. Min son va här och lämnade yoghurt och nyponsoppa i hopp om att jag skulle kunna äta och behålla det. Men jag blev bara sämre och sämre.

Måndag den 14:e sjukskrev jag mej och åkte återigen till akuten. Nya prover togs, jag var uttorkad. Väntade och väntade. Men eftersom inget syntes på den förra röntgen, en vecka tidigare blev jag hemskickad en andra gång, mitt i natten. Nu försökte jag inte ens att jobba.  Eftersom läkaren på Akuten sagt att de inte hitta något fel på mej, så köpte jag medicin mot magkattar på apoteket. Det är ingen höjdare att kräkas upp kan jag säga. Nu hade jag inte kunnat behålla nånting på tre dagar. Jag kontaktade då min läkare på Gynonkologen för hjälp och råd, nu orkade jag inte längre. Blev rådd att återigen åka till akuten så det gjorde jag på torsdagen den 17.e.
Min lilla syster var här och hjälpte mej packa en väska för nu tänkte jag inte åka hem innan jag fått hjälp. Hela dagen fick jag vänta, jag vägrade åka hem så efter mycke om och men blev jag inlagd. Flera gånger fick jag göra kontraströntgen under helgen. Bla med ett medel som såg ut som utspätt trälim. Flera gånger försökte de skicka hem mej, men jag vägrade. Då hade jag inte ätit på över en vecka, jag kunde inte själv gå upp på toa och jag gick på Ketogan och fick dropp mot uttorkning.

Jag låg på samma avdelning (gyn) och på EXAKT samma rum som jag gjorde när min livmoder opererades bort. På söndagen ville överläkaren återigen skicka hem mej för jag såg så frisk ut och om jag bara gick lite fram och tillbaka i korridåren så skulle nog stoppet släppa. Jag sa, med väl valda ord, vad jag tyckte om honom. Jag tvingade mej kvar ännu en gång och blev flyttad till AVA (allmän vård avdelning) till eget rum. När jag på måndagen den 21: återigen blev flyttad, denna gång till en fyrsal å de pratade om att jag skulle åka hem för det va ju snart jul å den ville jag nog fira hemma.
Då brast det kan jag säga. Jag ifrågasatte varför de inte ville gå in och de sa att jag troligen skulle få stomi då. So what. Skulle jag gå så här resten av mitt liv, inte kunna äta, med vätskedropp och smärtstillande intravenöst. Å så tro att jag skulle bry mej om en liten stomi påse.
När de återigen på onsdagen sa att jag skulle åka hem, då blev jag galen minst sagt. Jag hotade med att hoppa ut genom fönstret på nionde våningen där jag låg om de inte öppnade mej NU. Doktorn skulle då prata med några kollegor. EN timme sa jag, om EN timme vill jag ha besked att ni öppnar.
Det fick jag också.
Julafton 15,15 när alla andra satt och kolla på Kalle Anka och hans vänner, rullades jag ner på operation. Jag hade då talat om vart jag ville att de skulle sätta min stomi ifall det skulle bli så. Vaknar upp och har lämnat en liten brun julklapp, men UTAN stomi.

Jag frågade läkaren vad de hittade därinne när de väl öppna. Jo, ett bråck, sa han. Tarmen hade smitit ut i ett hål i hinnorna som håller ihop tarmarna. Tur ni öppnade då sa jag, eftersom det kan bli direkt livshotande. De svara inte. Jag va snart på benen igen, 3kilo lättare men utan smärta ( förutom det från såret såklart). Det tog en väldans tid att komma på benen då jag inte ätit på två veckor. Musklerna va alldeles borta. Jag grät i förtvivlan över mina fula muskellösa ben. När jag ringde och frågade ifall de sytt igen hålet där tarmen trillat ut ( kände mej orolig över det) Så frågade sköterskan om jag inte fått den informationen? Näpp, ingen sa nånting om det. Då berättade hon att jag inte bara haft ett brock utan att det PÅ brocket blivit ett tarmvred. Alltså att tarmen vridit sej runt sej själv. Inte konstigt att jag haft ont. Ingenting sa de på sjukhuset om det. Tänk om jag inte hade stått på mej å krävt operation. Jag hade kunnat DÖ. INGEN hade kollat min journal å visste om vad jag gått igenom.

Men slutet gott allting gott. Eller i alla fall nästan. Jag har fått ytterligare en biverkning att lägga till samlingen. Jag är numera också Glutenintollerant. Men jag överlevde denna gång också så jag klagar inte. Listan på mat som jag inte bör äta i framtiden ( i förebyggande syfte) är SKITLÅNG. Men vad gör det. Man lär sej att leva med det också.
Det blev ett långt inlägg, men då ska ni veta att detta är den korta versionen.

Återigen vill jag tacka för mitt liv och att ni orkar läsa min historia. Jag hoppas den kan vara till hjälp för någon därute, då har ju inte allt varit förgäves.


Ta hand om er och varandra, vi har bara ett liv!
Va rädd om det!


Kram Camilla, mitt i livet.

Friskförklarad

Den 16/9-14 Blev jag friskförklarad från denna skitsjukdom.
Är jag glad? Absolut!
Är jag tacksam? Ja verkligen!


Varför kan jag då inte vara bara glad?  Varför kan inte människor förstå att man inte är glad och överlycklig precis hela tiden?
Kanske för att de inte själva varit med om det här.


Jag kommer att gå på fortsatta kontroller pga alla mina biverkningar. Det känns bra, men det tog ändå bort lite av glädjen. Jag känner mej inte helt frisk bara för det.


Senast igår fick jag frågan om jag tycker synd om mej själv pga biverkningarna som trots allt hindrar mej att leva som innan. Helt ärligt så kan jag säga: NEJ! Jag tycker inte synd om mej själv. Jag kan va arg o bitter över det ibland när jag har en dålig dag och kroppen jäklas. Men jag tycker inte synd om mej själv.


Jag är i stället glad och tacksam att det gick bra. Att det inte blev värre. Jag kan ärligt säga att jag inte förstår hur sjuk jag faktiskt var. Att jag faktiskt kunnat dö. Kanske är jag för knäpp för att förstå, inte vet jag. Eller så är jag bara en sån person som vägrar låta skiten styra mitt liv.


Fast det gör det, Ibland. Inte alltid. Men just nu är det svårt att va glad och tacksam för livet. Inom loppet av ca en vecka har två kändisar gått bort i denna skit. Två av svenska folket älskade människor. Den ena blev sjuk samtidigt som jag o den andra bara något/några år efter. Vi hade inte samma typ av Cancer men ändå. Varför blev just jag den som fick överleva? Vad har jag som inte dom har? I såna här lägen, eller egentligen varje gång jag hör om någon, känd eller okänd som går bort i skiten, så undrar jag varför fick just jag äran att vandra vidare på jorden?


Det är så fruktansvärt orättvist och mina tårar rinner. Jag kan inte ens föreställa mej hur det måste kännas att få beskedet: Du kommer inte att klara dej.
Känslan att man ska tvingas ta farväl av alla sina nära och kära.
Jag kan bara be för er alla därute som kämpar eller känner någon som kämpar mot den här jävla skiten. Ni är inte ensamma.


Jag vill avslutningsvis säga: TACK FÖR MITT LIV!


Ta hand om er och varandra. Var tacksamma för det lilla. Man vet aldrig när det är dags att vandra vidare mot nya mål.

FEM år!

Igår den 14/7 -14 kunde jag fira min 5 års dag som frisk <3 p="">Då var det fem år sedan jag fick min sista strålbehandling. Jag tänker inte så ofta längre på att jag haft cancer. Vilket är väldigt skönt.
Ibland när jag tänker på att jag faktiskt kunde DÖ så känns det så overkligt.
Jag tänkte ju inte ens den tanken då när jag gick på behandling. Min enda tanke var ju att om Liemannen skulle visa sitt fula tryne så skulle jag springa allt vad jag orkade för att inte bli tagen.


Nu väntar jag med spänning på min absolut sista kontroll. Förhoppningsvis blir det "min" läkare Sorana Hallak som får göra friskförklaringskontrollen. Det var när jag träffade henne som jag förstod på riktigt, att jag hade Cancer. Då blir det liksom ett avslut ett slutande av en ond cirkel kan man säga.


Jag kan inte med ord förklara hur glad och lycklig jag är över min andra chans. Att jag överlevde.
Idag lever jag mer hälsosamt än förut. Jag tränar mer och försöker äta nyttigare. Väljer ekologiskt både vad gäller mat och kroppsvård så mycke jag bara kan. Väljer kyckling, fisk och vegetariskt framför nöt och griskött.


En extra tanke sänder jag till alla er därute som kämpar, återhämtar er från behandling eller känner nån som kämpar just nu. GE INTE UPP. Finns det liv finns det hopp.


Kram Camilla

Dröm

Jag vaknade i natt efter en konstig dröm. Känslan var så verklig.
Jag hade drömt att jag träffade Kristian Gidlund, ni vet han som skrev "I kroppen min".
Vi pratade jätte mycke och jag kände med hela min kropp att honom tycker jag om.           Han måste ha varit en underbar människa. Jag har läst hans blogg och såg programmet där  han besökte Gills veranda. Så omtänksam mot de människor som fanns i hans närhet under hela hans liv och sjukdomstid. Önskar jag hade fått äran att möta honom "live" så att säga.


Jag funderar nu på varför jag drömde om honom i natt.                                                              Jag kände ju inte Kristian på riktigt. Kan det ha med min egen oro att göra?                    Rädslan att inte vara frisk. Har han "kommit från andra sidan" för att säga att allt kommer bli bra? Oavsett hur det går.
Jag är inte rädd för att dö. Har nog aldrig varit det faktiskt. Är mer orolig för dom som blir kvar. Att inte få följa min son R i hans liv, med ev fru och barn.                                              Mina syskonbarn som betyder jätte mycke för mej. Alla roliga stunder med mina vänner. Allt det som jag vill uppleva innan jag kastar in handuken.                                                         Jag är inte på något sätt klar här på jorden. Jag har massa mer jag vill uppleva och dela med mej av.


Oavsett vad som sägs på nästa (den sista?) kontrollen, så tänker jag inte dö.                          Jag tänker kämpa och leva mitt liv helt och fullt.                                                                         Men jag kan inte låta bli att oroas och fundera över drömmen om denna otroliga kämpe som inte gav upp. Var det något slags budskap? Jag vill gärna tro det. Det får tiden utvisa.


Jag vill uppmana er alla som läser: LEV helt och fullt. Ta vara på era nära och kära.             Va rädda om er.


Kram

Rädslan

Snart mycke snart blir jag friskförklarad.
Skönt! Ja men också skrämande. Tror aldrig jag varit så rädd och nojjig som jag är nu.
När magen värker så jag tror jag måste åka till akuten, när jag känner nåt konstigt i magen, när tjockbenet inte blir bättre trotts ihärdig massage.
Tanken på hur det kunnat gå, som kommer krypande med jämna mellanrum. När någon annan dör av denna jävla sjukdom och jag fick leva. Hur länge då? Är risken borta? Kommer de hitta nå skit på sista undersökningen?


Jag är fullkomligt LIVRÄDD och det stör mej. Det stör mitt liv. Jag vill vara bara glad och tillfreds.
Jag tänker oftare och oftare tillbaka på tiden då jag fick behandling. Hur kände jag då? Va jag rädd?
Nä ALDRIG inte en gång va jag rädd. Jag skulle bara ta mej igenom skiten, ÖVERLEVA. Det fanns inget alternativ. Nu däremot funderar jag på hur jag ska gå vidare, våga fortsätta leva. På egenhand, utan någon läkare som kollar upp mej med jämna mellanrum. Hur ska jag kunna veta om skiten kommer tillbaka? Förra gången va det magkänslan som sa att något va fel. Finns den kvar och kan varna mej igen? Jag vet inte.


Kanske är det dag för tant att kontakta sin underbara kurator igen. Jag klarar uppenbarligen inte av att hantera alla dessa känslor på egenhand längre. Rädslan håller på att ta över mitt liv just nu och det är det sista jag vill. Jag vill våga leva helt och fullt, hela tiden. Jag söker mej mer och mer till Bibeln och dess texter. Jag finner ganska mycke ro i kyrkan. Det är en tröst. Men inte ens det vågar jag lite på. Kommer det att räcka? Om det plötsligt tar slut, vad gör jag då? Jag har flera underbara vänner omkring mej som stöttar och finns där för mej. Men jag vill inte ösa ur all min oro på er, ni har nog med ert. Men ni ska veta att jag är evigt tacksam för allt ert stöd. Både före, under och efter sjukdomen. Några har försvunnit och några har tillkommit.


Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är för mitt liv och alla underbara människor runt omkring mej. Ni håller mitt huvud över ytan.

Biverkning nr 2

Denna biverkning som jag ska berätta om är en som dom aldrig hört talas om.
Tyvärr blir jag utskrattad av omgivningen när jag berättar.
 Det låter helt absurt, jag vet men så här är det.

Jag tål inte vattnet som vi får i vår kran.
Ja, skratta du men så är det.
Vad händer med kroppen då?
Jo, jag får fruktansvärt ont i magen som följs av vattnig diarè.
Inte så kul kan jag säga. Vad det beror på eller vad i vattnet som orsakar det är det ingen som vet.

Hur kom jag på det här då?
Det började med en semester resa med maken till Turkiet. Oron fanns ju att jag skulle bli asdålig där. Man har ju hört att man inte ska dricka vattnet och äta av frukten osv.
Jag hade laddat upp med massor av imodium för säkerhets skull.
Vi hade även all in clusive för att jag skulle kunna se vad jag åt.
Det är ju inte så lätt att förklara på engelska i ett land där de helst pratar Turkiska eller Tyska.

Men tro det eller ej, jag mådde så fantastiskt bra i magen hela veckan. Så när som vid ett tillfälle då jag åt en röra som jag visste kanske skulle ge mej ett magras. Vilket det oxå gjorde, så jag fick skylla mej själv.
I övrigt så var magen så gott som "normal".
Men direkt när vi kom hem så rasade den igen, BIG TIME.
Jahaja, jag är stressad tänkte jag.
Men nä, inte det heller. Konstigt, va kunde det va då? Tankarna for som galningar i huvet.

Maken och jag funderade på vad jag gjort annorlunda i Turkiet mot hemma. Om jag ätit nåt speciellt eller om jag uteslutit något speciellt.
Det ända som skillde från vardagen va ju att jag i Turkiet druckit flaskvatten.
Hmm kunde det va så att våra gamla ledningar i huset på någotsätt förorenade vattnet?
Jag köpte hem flaskvatten och gjorde ett experiment, bara flaskvatten under en ca vecka.
Jag blev genast mycke bättre. Alltså va det våra ledningar som va problemet tänkte vi och började kolla upp olika reningsalternativ. DYRT.

Men jag blev ändå inte helt bra i magen. Varje morgon efter frukosten på jobbet så blev jag dålig. Aha, kaffet, det är det som är problemet. Jag kan inte dricka kaffe. 
Nä men dåså jag slutar med kaffet då.
MEN jag blev inte bättre. Varje dag när jag kom hem från jobbet så rasade magen.
Konstigt.
Efter mycke klurande så kom tanken på vattnet även på jobbet.
Vi får nämligen vårt vatten från Örebro.
Nu började experienterandet igen. Jag släpade med mej köpevatten även till jobbet.
Och kan ni tänka er, jag blev så mycke bättre igen.

Sedan dess så dricker jag inget vatten direkt från kranen. Jag använder vattnet i matlagning och bakning för när man kokar det minst 3 min så ska en massa tillsatser försvinna.
Det händer att jag "bara" får ont i magen om det inte kokats tillräckligt eller om jag druckit kaffe på det vattnet.

Jag har nu turen att kunna hämta vatten hos vänner som har egen brunn eller hos mina syskon som får sitt vatten från ett annat ställe än vi.
Jag släpar med mej mitt vatten vart jag än ska.
Törs inte chansa och dricka Örebrovatten.
Det är handikappande, det måste jag tycka.
MEN som jag påpekat förut, jag överlevde cancerhelvetet, så vad är lite biverkningar som pris egentligen.

Visst har jag mina dåliga dagar oxå då jag bara vill bort från allt och önskar
jag aldrig blivit drabbad.
Men samtidigt vill jag inte vara utan mina erfarenheter som gjort mej till den jag är idag.
Jag hade ju inte kunnat ge er denna utlämnade blogg tex.

Jag har även fått en vän för livet som upptäckte sin cancer tack vare mej.
Jag kunde även hjälpa och stötta henne genom hennes behandling.
Sånt känns bra i härtat.

Var rädda om er därute, ni har bara ett liv. Ta hand om det, vårda det väl.

Mer biverkningar

Hej igen!

Jag är tillbaka och uppdaterar lite. Tyvärr har jag fått fler biverkningar efter mina behandlingar.
Jag kan inte säga att jag direkt lider av dom.
Men jag tänkte informera om att biverkningar kan komma även flera år
efter avslutad behandling.

Vad är det då jag drabbats av denna gång?
Jo, bla så har jag fått problem med mina lymfkörtlar.
Det innebär att de inte dränerar sej som de ska och har gett mej ett svullet vänsterben.



Här sitter lymfkörtlarna i kroppen. De sitter ihop med lymfbanor.

 

Jag noterade redan förra sommaren att ena låret verkade större än det andra.
Men att det kanske berodde på att jag hade mer muskler i det benet.
Att det va mitt "starkare"ben så att säga.
När sedan min äldsta syster påpekade i september att mitt ben verkade svullet
så kontaktade jag vårdcentralen.
De trodde det kunde va en propp.
Akutremiss till röntgen för en ultraljudsundersökning och blodprov blev resultatet av den kontakten. Men inget hittades som tydde på propp.

Pratade då med min läkare på onkologen.
Benet mättes, men hon tyckte inte det va så jätte svullet.
Trodde att det eventuellt kunde bero på lymkörtlarna.
Att det kan komma flera år efter avslutad behandling. Men då jag inte va jätte svullen så gjordes inget åt det då.

I December blev plötsligt vänster fot jätte svullen. Jag trodde då att det berodde på mitt jobb, jag är städerska och går väldans mycke.
Jag hade jobbat massor precis för jul så jag tänkte att det va över ansträngning.
Efter lite vila och högläge blev foten åter "normal".

Men i Januari blev foten återigen svullen och nu fick jag även vansinnig värk.
 

 

 

Straxt före så hade jag haft njurbäckeninflamation.

Min tanke va då att det på något sätt hängde ihop, att njurarna tagit stryk.

Vårdcentralen kontaktades igen och njurarna kollades upp.

Men till min lättnad så hittades inga fel på njurarna.

Hmm va kunde det då va för fel?

 

När det va dags för massage på jobbet så fick jag rådet att be om lymfmassage,

för att se om det gav resultat.

Massören är inte specialliserad på lymfmassage men gjorde ett litet försök och tänka sej svullnaden försvann på ett par dagar.

Det första som hände var att jag blev totalt urblåst i magen och det luktade värre än vanligt. Sen, sakta men säkert, så gick svullnaden ner.

 

Jag kontaktade återigen onkologen som remiterade mej till en utbildad lymfterapeft.

I väntan på tid där så gick jag till hälsokostaffären och inhandlade ett par STÖDSTRUMPOR.

Gissa om jag kände mej som en tant.

MEN det va bla det bästa köp jag nånsin gjort,

för det hjälper verkligen att hålla foten osvullen.

 

Terapeften ringde och jag fick komma redan dan därpå.

Blev fullproppad med MASSOR av bra information hur lymfkörtlar och lymfbanor

funkar i kroppen.

Jag lärde mej egenvård, alltså hur jag ska hjälpa kroppen att få igång tömningen.

Fick även låna ett par kompressionsbyxor för att se om det kan hjälpa mej.

Om en tid ska vi ha kontakt igen för att utvärdera resultatet.

 

Om du efter avslutad behandling, om det så är som för mej 3-4 år senare,

får problem med svullnad i kroppen så kontakta din läkare.

Du har rätt att få hjälp.

Gå inte och dra med svullnaden, för det kan ge ännu mer problem,

utan "mota olle i grind" redan på en gång.

Och som jag sagt förut, STÅ PÅ DEJ om du känner att nåt är fel.

 

(Fortsätter i nästa inlägg med den andra biverkningen)

 

Var rädd om dej!