Inskrivningen

Den 11:e Maj-09 blev jag inskriven på Gynonkologen för att få röntgensvaret och genomgå en en undersökning under narkos. Man blir nersövd för att slippa obehaget som undersökningen, trots försiktighet, ger.

Som jag befarat hade skiten spridit sej. Det va ett antal körtlar i magen som va angripna. OM man redan från början vet att de är angripna så plockas de bort vid operationen. Men då det under operationen inte syntes några förändringar så togs inte körtlarna bort.

Beskedet innebar att jag inte "bara" skulle få strålbehandling som det va sagt från början, utan att även cellgifter skulle ingå i min behandling.
Beskedet om cellgifter gav mej genast tanken att håret skulle falla av.
För så blir det ju om man får cellgifter.

Mycke information och många känslor bubblade i mitt lilla huvud.
OM ( vilket jag verkligen inte hoppas på) ni hamnar i en situation som denna, så ta med er en anhörig eller nära vän. Då kan man liksom "dela" på informationen och diskutera med varandra efteråt. Jag va tyvär ensam.

Det va nu som det jobbiga började. Det som jag faktiskt, konstigt nog, tyckte va det svåraste och jobbigaste av allt på denna jobbiga resa.
Att berätta för mina nära och kära, vänner och bekanta, chefer och jobbarkompisar.

Jag berättade öga mot öga, personligen, så mycke som jag visste om det som skulle hända. Hur de reagerade? Ja, det va verkligen olika från allihopa.
Gråt, tystnad, bestörtning och frågor till total likgiltighet. Det va nog det värsta. Att bemötas med LIKGILTIGHET av nån som jag absolut aldrig trodde skulle sjunka så lågt i mina ögon.

Men redan från början tänkte jag besegra skiten. Kämpa för allt jag va värd.
Tanken fanns aldrig i min hjärna att jag skulle dö. Jag har aldeles för mycke att leva för.

Så till alla Er som tyvär har hamnat i samma situation som jag, oavsett cancersort vill jag bara säga: Om liemannen försöker ta er, SÅ SPRING UTAV BARA SATAN!
Han ska INTE få ta oss.


fortsättning följer .........

Beskedet

Den 21 april-09 kl 9,30 fick jag beskedet som så många fruktar. Jag hade cancer. Livmoderhalscancer.
Vad tänker man? Vad känner man? Än idag vet jag inte riktigt vad jag tänkte och kände.
Det var mest att konstaterande av nåt jag redan misstänkte. Chockad är nog rätt ord.

Biopsin som togs tidigare kunde inte ge ett ordentligt besked för det visade sej att cancern satt inuti livmodertappen. Nu återstod bara den STORA frågan: Hade det spridit sej? Hur mycke i såfall?
Jag är tacksam mot mej själv som stod på mej så kvinnokliniken trots allt opererade mej.
Tänk om jag godtagit beskedet att jag skulle få gå på regelbundna kontroller. Så som jag tror många gör för att slippa en operation med allt vad det innebär.
Jag litade på min känsla och följde den.

För att kunna se om cancern spridit sej blev jag kallad till en speciell röntgen ( minns inte vad den hette) där man sprutar in ett radioaktivt ämne i blodet. Ämnet dras sedan till det ställe där det finns cancer. Man får först dricka mängder av vatten, för att kroppen ska ta så lite skada som möjligt. Sen får man en injektion av radioaktivitetsämnet. Personen som ger injektionen har stora handskar och är MEGA försiktig för det är ju skitfarligt. Det kändes lite overkligt att sedan ligga ensam i ett rum ca 30 min innan det va dax för själva röntgen.

Den här röntgenmaskinen finns inte ens på Usö i vanliga fall. Det är som en stor lastbil som kommer med röntgenaparaten inuti. På en och samma dag kollar de sedan flertalet personer med misstänkt cancerspridning.

När man väl klivit ombord får man ligga på en stenhård, obekväm brits medans en kvinna talar om för en, på engelska, vad som ska göras och hur man ska ligga. Det hela tog ca 15-20 minuter. efteråt går man med en obehaglig känsla av att vara självlysande. Men naturligtvis är man inte det. Det är en så otroligt liten dos radioaktivt ämne man får så det försvinner fort. Men man ska ändå dricka ytterligare en jäkla massa vatten resten av dagen.

Nu återstod bara den otroligt jobbiga väntan på röntgen beskedet.
Hade skiten spridit sej eller inte?

Fortsättning följer......

Operationen

Den 14:e mars  ringde de från kvinnokliniken och ville skjuta på min operationstid. Något mer akut hade dykt upp. Jag blev såklart besviken men vad ska man göra. Ny tid blev bokad den 23:e mars. Då hade jag fortfarande inte fått biopsi svaret.

När så dagen D äntligen va inne hade jag sällskap av T när jag skulle skrivas in. Operations läkaren (tror jag det va) kom in på mitt rum och pratade om vad som skulle ske, vad de skulle plocka bort osv. De hade bestämmt att livmodern och livmodertappen skulle bort och ev äggstockarna om allt inte såg bra ut. Jag blev som ett frågetecken. Då talade hon om att de hittat nåt som de inte visste vad det va. Hade jag inte fått information om det? NÄ inte direkt, jag hade ju väntat och väntat på svar. Hur som helst så skulle de skicka livmodern och tappen på analys. Äggstockarna lämnas kvar, om allt ser bra ut, för att man ska slippa för tidigt klimakterium.

Operationen flöt på bra och på tredje dagen åkte jag hem. Hatar att ligga inne om jag inte måste. På fredagen fick jag plötsligt ofantligt ont i magen. Men jag trodde det skulle va så och åkte inte in förens på måndagen. Det visade sej vara en kraftig blodansamling där de sytt ihop slidtoppen. När de vid kollen petat i slidtoppen så började ansamlingen sakta rinna ut. Det är då inte blodfärgat längre efter som att kroppen sugit åt sej "nyttigheterna" i blodet. Tänk er i stället västervikssenap. Urk.

Jag fortsatte att läka som jag skulle. Började så sakta ta lite promenader för att så fort som möjligt komma iform igen. På en av mina promenader, den 20:e April, ringde de från kvinnokliniken. De ville träffa mej dagen därpå för att ge mej provsvaret. Redan då förstog jag va klockan va slagen. Jag grät som ett barn på vägen hem. Hur skulle jag kunna berätta det för T? När jag kom hem hade jag samlat mej igen, men T stog uppflugen på en stege så jag va tvungen att be honom komma ner först. För att undvika en olycka mitt iallt.

Så skonsamt som möjligt berättade jag vad de sagt när de ringde. T blev nog lika chockad som jag och försökte intala mej att det nog inte va nån fara. Jag hade nog redan vid biopsiprovet förstått vad som va på gång.

Fortsättning följer......

Min cancer resa

Har funderat på detta en längre tid och nu kände jag att det va dax.
Jag har bestämt mej för att berätta om mitt livs värsta resa hittills.
Så här kommer den: Berättelsen om min Cancer resa



I November -08 bestämde jag mej för att det fick vara nog med mellanblödningar och beställde tid hos Mvc på Haga. Jag hade då genomlidit ca 1½ år med skiten.
Då jag hade hormonspiral så trodde jag att det va den som krånglade.

På Mvc gjordes en ordentlig underedsbesiktning, men allt såg bra ut. För att vara på den säkra sidan så togs både klamydiaprov och cellprov. Jag va aldrig särskilt orolig för varken det ena eller det andra. Men lika bra att testa när jag ändå va där.

Provsvaren dröjde, men tillslut dök de upp. Idag för exakt tre år sedan fick jag besked att jag inte hade klamydia (vilket jag redan visste), däremot hade jag cellförändringar.
De poängterade dock att det INTE va cancer. Men försäkerhets skull ville de att jag tog tre cellprover till med 6 månaders mellanrum.

Men se det tänkte jag inte alls det. Jag bestämde mej då för att ta bort hela paketet. Ville absolut inte gå omkring och vänta medans cellförändringarna bestämde sej för om de va goda eller onda. Ringde kvinnokliniken på Usö och bokade en tid.

Februari -09 fick jag äntligen en tid på Kvinnokliniken. Jag berättade varför jag ville genomgå en Hysterektomi, som det heter när man tar bort livmodern, men barnmorskan jag talade med tyckte jag va ALLDELES för ung. 38 år. Kanske ville jag ha fler barn?
Mmmm eller hur. Efter två missfall och två utomkveds. Skulle inte tro det.

Efter mycke tjatande från min sida för att övertala damen ifråga så gjordes en undersökning inför operationen. En biopsi ( man nyper bort en liten bit) på livmoderhalsen togs. Jäklar i min låda va det blödde. Blodstoppande medel på en STOR bommulstuss stoppades upp och jag fick ligga med vresade ben bra länge innan de våga släppa ner mej.
Jag kom ut med en operationstid den 16 mars. Mer prover togs inför operationen och jag träffade narkosläkaren. Nu var det bara att vänta på den stora dagen.

Fortsättning följer.....