Inskrivningen

Den 11:e Maj-09 blev jag inskriven på Gynonkologen för att få röntgensvaret och genomgå en en undersökning under narkos. Man blir nersövd för att slippa obehaget som undersökningen, trots försiktighet, ger.

Som jag befarat hade skiten spridit sej. Det va ett antal körtlar i magen som va angripna. OM man redan från början vet att de är angripna så plockas de bort vid operationen. Men då det under operationen inte syntes några förändringar så togs inte körtlarna bort.

Beskedet innebar att jag inte "bara" skulle få strålbehandling som det va sagt från början, utan att även cellgifter skulle ingå i min behandling.
Beskedet om cellgifter gav mej genast tanken att håret skulle falla av.
För så blir det ju om man får cellgifter.

Mycke information och många känslor bubblade i mitt lilla huvud.
OM ( vilket jag verkligen inte hoppas på) ni hamnar i en situation som denna, så ta med er en anhörig eller nära vän. Då kan man liksom "dela" på informationen och diskutera med varandra efteråt. Jag va tyvär ensam.

Det va nu som det jobbiga började. Det som jag faktiskt, konstigt nog, tyckte va det svåraste och jobbigaste av allt på denna jobbiga resa.
Att berätta för mina nära och kära, vänner och bekanta, chefer och jobbarkompisar.

Jag berättade öga mot öga, personligen, så mycke som jag visste om det som skulle hända. Hur de reagerade? Ja, det va verkligen olika från allihopa.
Gråt, tystnad, bestörtning och frågor till total likgiltighet. Det va nog det värsta. Att bemötas med LIKGILTIGHET av nån som jag absolut aldrig trodde skulle sjunka så lågt i mina ögon.

Men redan från början tänkte jag besegra skiten. Kämpa för allt jag va värd.
Tanken fanns aldrig i min hjärna att jag skulle dö. Jag har aldeles för mycke att leva för.

Så till alla Er som tyvär har hamnat i samma situation som jag, oavsett cancersort vill jag bara säga: Om liemannen försöker ta er, SÅ SPRING UTAV BARA SATAN!
Han ska INTE få ta oss.


fortsättning följer .........