Vad tänker man? Vad känner man? Än idag vet jag inte riktigt vad jag tänkte och kände.
Det var mest att konstaterande av nåt jag redan misstänkte. Chockad är nog rätt ord.
Biopsin som togs tidigare kunde inte ge ett ordentligt besked för det visade sej att cancern satt inuti livmodertappen. Nu återstod bara den STORA frågan: Hade det spridit sej? Hur mycke i såfall?
Jag är tacksam mot mej själv som stod på mej så kvinnokliniken trots allt opererade mej.
Tänk om jag godtagit beskedet att jag skulle få gå på regelbundna kontroller. Så som jag tror många gör för att slippa en operation med allt vad det innebär.
Jag litade på min känsla och följde den.
För att kunna se om cancern spridit sej blev jag kallad till en speciell röntgen ( minns inte vad den hette) där man sprutar in ett radioaktivt ämne i blodet. Ämnet dras sedan till det ställe där det finns cancer. Man får först dricka mängder av vatten, för att kroppen ska ta så lite skada som möjligt. Sen får man en injektion av radioaktivitetsämnet. Personen som ger injektionen har stora handskar och är MEGA försiktig för det är ju skitfarligt. Det kändes lite overkligt att sedan ligga ensam i ett rum ca 30 min innan det va dax för själva röntgen.
Den här röntgenmaskinen finns inte ens på Usö i vanliga fall. Det är som en stor lastbil som kommer med röntgenaparaten inuti. På en och samma dag kollar de sedan flertalet personer med misstänkt cancerspridning.
När man väl klivit ombord får man ligga på en stenhård, obekväm brits medans en kvinna talar om för en, på engelska, vad som ska göras och hur man ska ligga. Det hela tog ca 15-20 minuter. efteråt går man med en obehaglig känsla av att vara självlysande. Men naturligtvis är man inte det. Det är en så otroligt liten dos radioaktivt ämne man får så det försvinner fort. Men man ska ändå dricka ytterligare en jäkla massa vatten resten av dagen.
Nu återstod bara den otroligt jobbiga väntan på röntgen beskedet.
Hade skiten spridit sej eller inte?
Fortsättning följer......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar