Efter behandlingarna

Som jag berättat förut så får man ju biverkningar av de olika behandlingarna.
Jag känner mej ändå ganska förskonad trotts allt.
Det som kvarstår för min del är:

Laktosintollerans.
Jag undviker mjölkprodukter i alla dess former. Även mjölkpulver, gräddpulver osv i produkter. det är inte alltid så lätt för matvaror som man inte trodde skulle innehålla mjölk överhuvudtaget kan göra just det. Man får läsa på ALLT.

Klimakteriet.
Jag hamnade i klimakteriet. Det beror på att äggstockarna dör av strålning och cellgifter.
Precis det som de ville undvika då de inte ville plocka bort allt vid den första operationen.
Men jag behandlas med hormontabletter för att slippa de värsta vallningarna och hålla slemhinnorna någolunda i trimm. Jag mår ändå ganska bra.
Men ibland blir jag förbannad på att jag inte funkar som en "vanlig" kvinna.

Urinblåsan.
Jag kan inte hålla tätt längre. Hur mycke jag än tränar och kniper så funkar det inte. Dessutom får jag springa på toa oftare än förut. Dessutom får jag som kramp i blåsan och kan inte tömma ordentligt. Speciellt om blåsan är jätte full. Då kan jag få rusa på toa bara några minuter efter att jag varit inne.

Stopp i tarmen/tarmvred.
Drabbades jag av nästan exakt på dagen ett år efter första operationen.
20 cm strålskadad tunntarm togs bort.
Det är ganska vanligt fick jag veta, då tarmen är strålskadad, att det blir stopp.
Jag kommer alltid att få undvika trådig mat, så som apelsiner annanas, sparris m.m.
Då man inte vet hur mycke skadad tarm som ev finns kvar så kan det hända igen.
Jag är försiktig med vad jag äter, men annars lever jag precis som vanligt.

MEN..... Det viktigaste av allt är ändå att jag överlevde.
Det är ändå det viktigaste och bästa av allt.
Jag är liksom inte klar med livet ännu.
Vad gör det då att man har diverse små krämpor att dras med?
Det finns dom som har det mycke värre och så finns det dom som inte överlevde.....


Tack!
För att ni velat följa min resa.
Jag kanske återkommer ibland med inlägg om hur mitt liv ser ut idag.
Jag har två år kvar tills jag är friskförklarad, men än så länge har jag klarat mej från återfall. Ju längre det går dessto mindre är riskerna.
Risken finns alltid.
Men det gör den ju för oss alla.

KRAM

Brachyterapi

Då kör vi ett inlägg igen. Det tar på kännslorna att lämna ut sej såhär mycke, därför dröjer det lite mellan inläggen. Det är skönt när det är över och kan jag på detta sätt hjälpa någon så är jag glad. Det är lite det som är tanken.
 

Brachyterapi= vaginal strålning, görs för att punkt stråla tumören/tumörerna. Det används även vid prostatacancer, men då förs staven in på ett annat ställe.
Denna behandling kan va det värsta jag varit med om i mitt liv hittills.
Den är precis så intim som det låter. Man får ligga i en gynstol med benen i byglar när en stav förs in.  Tänk er en dildo, fast rak och sjukhusaktig, som förs in i musen (slida låter så fult därför använder jag musordet).
Staven kopplas sen till en "strålmaskin". Benen läggs ner och man får en filt över sej.
Där ligger man sen i ett par minuter, känns som en evighet, minns inte hur länge.

En skiss på hur det ser ut när man får brachybehandling.

Min första behandlig fick jag den 3:e juni -09. Precis som vanlig strålning så påverkas tarmarna, diareer, så även slemhinnorna i musen och urinblåsan.
Man har lättare för att få tex urinvägsinfektioner.
Det klarade jag mej ifrån men däremot så kissade jag blod samtidigt som det skar som knivar. Det berodde på att jag drack alldeles fördåligt.
Det är jätte viktigt med vätska under alla dessa behandlingar, särskilt om man har ständiga diareer. Man torkar lätt ut.

Så här kan instrumenten som används se ut.

Fyra stycken behandlingar med brachy fick jag. Hur mycke man får och hur många gånger är precis som all behandling individuell. Min sista behandling med brachy fick jag den 9:e juli.
Hur på verkas man efter behandlingen? Jo, musen drar ihop sej för den vill ju läka så klart och slemhinnorna blir galet sköra. För att återgå till "normal" storlek fick jag en liten stav och glidslem som jag skulle förain varje dag i 14 dagar. Jäklar i min låda vad det gjorde ont.
Men efterhand så blev det bättre. Skönt va det inte.

Nästa inlägg kommer att handla om livet efter behandlingarna. Vi hörs igen!

Cellgifter

Cytostatika eller cellisar, som jag valde att kalla det, fick jag min förta omgång av den 26:e maj. Om strålningen känndes läskig så var det ingeting ni jämnförelse med första cellgiftsbehandlingen. Bara känslan av att pumpa kroppen full av gifter, jag ryser när jag tänker på det. Informationen jag fick inför första omgången va jätte bra. Personalen på avd 95 där jag va inlagt är helt otroliga. Cellgifterna som jag fick var i droppform (finns även tabletter). Först får man en påse koksaltlösning, sen en påse cellisar och återigen en påse koksalt. Koksaltet får man för att minska cellisarnas påverkan på lever och njurar.

Inför varje cellisbehandling så tas det prover för att kolla de vita blodkropparna och lever/njur påverkan. Har man för dåliga världen så får man ingen behandling.
Cellisarna slår ut cancercellerna men även imunförsvaret. Så kroppen måste bygga upp allt på nytt efter varje behandling.

 

En gång i veckan fick jag mina cellisar. 4 timmar tog varje omgång. Man skrivs in på morgonen och får ett rum, mat och fika om man vill. Man blir kopplad till droppet och sen får man mingla runt på avdelningen eller ligga kvar på sitt rum, vilket som känns bäst.
Cellgifter förknippas ofta med håravfall och kraftigt illamående. Illamåendet motverkas, så mycke det går, genom att man får kortison direkt i blodet före behandlingen och i tablettform tre dagar efter. Om man tappar håret eller inte beror helt på vilken cellgiftsblandning man får. Håravfallet kan ivissafall minskas genom att man under behandlingen bär en kylmössa, som kyler ner skallen och gör så att hårrötterna liksom hålls fast hårdare i huden.

Efter min tredje behandling, den 8:e juni fick jag plötsligt hög feber. Det berodde på att mitt imunförsvar nu var totalt utslaget. Hur lång tid det tar och hur påverkad man blir är helt individuellt. När man blir så utslagen med feber runt 38-39 grader ska man omedelbart åka in. Tror ni jag gjorde det eller? Näpp, jag släpade mej in till stan på kvällen/natten för att hämta R som varit på nians avslutningsbal.

När jag skulle få min fjärde behandling, den 15:e juni, var mina värden så dåliga så de funderade på inläggning. Jag talade då om att de får lägga in gurka, röbetor,syltlök eller va de vill men mej lägger de inte in. De valde att vänta med behandlingen till den 18:e istället precis innan midsommar. Phuuu!

Till min stora fasa så var inte värdena så mycke bättre utan de bestämmde sej för att ge mej BLOD. Usch! Det va äckligt men ack så nödvändigt. Jag kommer så länge jag lever att va evigt TACKSAM mot alla som ger blod. Ni är tysta hjältar som räddar liv varje dag.
När blodet väl gick in i mina ådror så tänkte jag mej det som jordgubbssaft. Det känndes så läskigt att få nån annans blod i mina ådror.
När blodet väl va på plats i min kropp kunde jag få min så viktiga behandling.

När man får blod sådär så innebär det i regel att värdena går upp och man får mer energi. Men inte jag inte. Jag ahr nog aldrig i mitt liv varit så trött. Midsommarafton firade vi hemma i lugn och ro. Jag va så trött och skitdålig i magen. Räcerbajs.

Min sista cellisbehandling fick jag den 29:e Juni. Jag mådde förvånansvärt bra under hela behandlingstiden. Jag hade ju hört hur dåligt man brukar må. Mycke beror naturligtvis på vilken styrka på cellgifterna man får och den egna inställningen. Jag hade bestämt mej för att försöka se positivt på det hela. Jag klädde mej fin inför varje omgång och skämtade med personalen. Det tror jag hjälpte mej mycke. Jag tappade inte heller håret, det gör nog också sitt till. Man ser ju så mycke sjukare ut då, vilket troligen också gör att man känner sej sjukare.


Det blev ett låååångt inlägg, mne jag hoppas ni får ut nåt av läsningen.
Nästa inlägg kommer handla om Brachyterapi = invändig/lokal strålning.
På återläsande :)

Laktosintolerans

Gör en liten parentes för att ge en liten Laktosintolerans lektion.

Laktos betyder mjölksocker.
Intolerans betyder att man inte tål något så bra.
Om man inte tål mjölkprotein så är man mjölkallergiker.

Hur känner man i magen när man är Laktosintolerant då?

Jo, rent generellt så blir man uppblåst och gasig med lättare knip i magen.
Vissa blir även lösa i magen, men inte alla.

Endel tål små mängder mjölk, andra ingenting.

Hur blir jag då?

Jag blir jätte sjuk.
Även av väldigt små mängder.
Först blir jag gasig och uppblåst. Sen kommer knipet som snabbt övergår i kramp
med tillhörande kallsvettningar.
Det övergår sedan i språngmasch till toan där den STORA tömmningen tar vid.
Brukar resultera i en helstädning av toastolen och ibland mej själv.
Mitt rekord är bajs ända upp på spolknappen.

Sen kommer stora feberfrossan. Jag fryser som om jag hade 100 graders feber
och blir totalt däckad. Det händer att jag somnar en stund, kroppen blir totalt urlakad.
När jag sen vaknar är jag VRÅLhungrig. Inte så konstigt när man tömmer sej så totalt.

Ibland önskar jag att jag bara va lite intolerant och kunde äta små mängder mjölk.
Men tyvärr är det inte så. Jag måste läsa på ALLT jag köper.
Om ni visste vad många produkter som innehåller mjälk i olika former.
Smaksatta chips tex innehåller ofta mjölkpulver.

Som tur är finns det många bra laktosfria allternativ i mjölkhyllan. Har även hittat massor av laktosfria glasssorter på City Gross. Gissa om jag va överlycklig då.
Men choklad är nästan helt uteslutet.
Gråter en skvätt över att jag inte kan äta Marabous nya choklad med lakrits.
Men jag vet hur den smakar för jag tog en yttepytteminiliten bit av R
men tyvärr så klarade inte magen av den.

Ja, det va en liten light lektion i Laktosintollerans. Det kan skilja sej jätte mycke från person till person och från dag till dag beroende på magens daxform.

Skitsnack

Ja, nu blir det skitsnack. Fast inte av det dåliga sorten, när man pratar illa om någon, utan om biverkningarna av strålningen.

Jag måste säga att jag fick mycke och bra information om vad som kan tänkas hända med kroppen när man strålas. Sen att man glömmer hälften är en annan sak.
Många (nästan alla) får lös mage och blir tillfälligt laktosintoleranta när de strålas. Om jag förstått det hela rätt så gäller det oavsett vilken cancer man strålas för. Men alla är ju olika från början så man blir ju oxå olika dålig.

Jag är ganska tuff och tyckte att min mage inte va några problem så jag fick en ganska så otrevlig överaskning kan man säga.
Jag hade strålats ca en vecka (10 ggr) när detplötsligt började lukta ovanligt mycke när jag fes. Ja, ja det är ju ingen fara, tänkte jag och följde med över till svärföräldrarna. När vi varit där en stund så behövde jag lätta på trycket. För att inte förgifta någon så gick jag ut på trappen och släppte på.
Det skulle jag INTE ha gjort. Det va inte bara en fis. Bara att be om hemnyckeln och så smidigt som möjligt, hur gör man det när man skitit ner sej och mer är på gång, ta sej hem, byta byxor och duscha.
Tur svärisarna bor snett över gatan bara.

Man kan ju tro att jag lärde mej nåt av den gången. Men icke sa nicke. Rätt som det va glömde jag bort mej och släpte på. Det är ju inte direkt några korvar som kommer utan brunfärgat vatten kan man kanske säga.
Minsta lilla det bubblade imagen så va det bara att rusa på toa för att slippa obehagliga överaskningar.

Det hände flera gånger när jag väntade på min stråltid att jag fick rusa iväg på toa. Strålpersonalen är ju så vana så de tar nån annan emellan om man är jätte sen.
Men stackars den som gick in efter mej på toa. Jag kan ju inte skryta med att det luktade choklad direkt. Tur att "alla" strålpatienter vet vad det handlar om så man slipper skämmas.

För att lindra räserbajsmagen fick jag Imodium (stoppande tabbletter) och gick över till Laktosfria produkter. Det blev bättre men inte bra. Man lär sej ganska snabbt att ha koll på toaletter och gärna ha med sej extra underkläder vart man än ska.När man avslutat sin strålbehandling så brukar man sakteliga återgå till normalmage. Det kan ta ganska lång tid men de flesta återgår. Men inte jag inte.



Jag är jätte mega mycke intolerant mot allt vad mjölkprodukter heter. Jag kan inte ens äta mat som innehåller mjölpulver, gräddpulver, vasslepulver eller liknande. Vissa dagar kan jag inte ens äta sånt som kan innehålla spår av mjölk.

Man lär sej den hårda vägen vad man kan och inte kan äta. Man lär sej oxå att skratta åt fisar med innehåll. Jag är sån som person som inte vill/kan gräva ner mej för en sån "bagatell". Jag överlevde ju faktiskt och anser att det ändå är ett billigt pris att betala. Det finns ju faktisk dom som har det mycke, mycke värre så varför ska jag klaga.

Nästa gång blir det cellgiftssnack så häng med........

Strålande

Åtta veckor efter operationen ( man måste läka ordentligt först för att inte bli mer skadad än nödvändigt) var det dax för strålinformation. Först fick jag ligga i en apparat där de mätte ut var strålfälten skulle vara. De tatuerade in små prickar 8 (som alltså alltid kommer finnas där) så de hade något att ställa in strålningsmaskinen efter.

T och jag fick komma på information och se själva strålrummet. Smått nervös över vad som skulle ske va jag. Strålning låter ju inte alltid så positivt. Tur vi va två som tog emot informationen , för allt jag mindes va att jag skulle äta kaviar. Kunde inte ens minnas varför utan frågade T säkert hundra gånger. Anledningen är att kaviar är salt, och salt kan motverka illamående. Men tycker man inte om kaviar kan man ju tex äta slata nötter eller chips.

Den 25:e maj var det då dax för första behandlingen. På skakiga ben gick jag in i behandlingsrummet. Jag fick klättra upp på en hög, ruskigt obekväm, brits.
De ställde in strålfälten och över mitt huvud fanns det en megastor arm med en stor rund platta, det va själva strålnings apparaten.
Brevid mej fälldes sedan en röntgen arm ut så man skulle se att strålfälten träffade rätt ställe. Den stora armen roterar sedan runt kroppen.
Vänster sida, under, högersida och mitt över. Själva strålningen känns inte, däremot låter maskinen endel när den roterar. När den strålar så är det ett litet tjutande ljud.
Allt som allt tog det ca 15 min.

Så här kan det se ut i "strålningsrummet"

För att få så bra effekt som bara är möjligt så får man små stråldoser 1 gång per dag.
1 gång i veckan sattes små elektroder fast på min kropp. Det gjordes för att mäta hur mycke strålning jag fick. Man måste ju få rätt dos.
När ungefär halva tiden av det utmätta antalet strålningar har gått, minskar man ner strålfälten för att verkligen ta död på allt.

Allt som allt så fick jag 36 omgångar av strålning.

Nästa inlägg kommer att handla om biverkningar man kan få av strålning.
så då blir det endel skit snack ;)


Fortsättning följer...........

Inskrivningen

Den 11:e Maj-09 blev jag inskriven på Gynonkologen för att få röntgensvaret och genomgå en en undersökning under narkos. Man blir nersövd för att slippa obehaget som undersökningen, trots försiktighet, ger.

Som jag befarat hade skiten spridit sej. Det va ett antal körtlar i magen som va angripna. OM man redan från början vet att de är angripna så plockas de bort vid operationen. Men då det under operationen inte syntes några förändringar så togs inte körtlarna bort.

Beskedet innebar att jag inte "bara" skulle få strålbehandling som det va sagt från början, utan att även cellgifter skulle ingå i min behandling.
Beskedet om cellgifter gav mej genast tanken att håret skulle falla av.
För så blir det ju om man får cellgifter.

Mycke information och många känslor bubblade i mitt lilla huvud.
OM ( vilket jag verkligen inte hoppas på) ni hamnar i en situation som denna, så ta med er en anhörig eller nära vän. Då kan man liksom "dela" på informationen och diskutera med varandra efteråt. Jag va tyvär ensam.

Det va nu som det jobbiga började. Det som jag faktiskt, konstigt nog, tyckte va det svåraste och jobbigaste av allt på denna jobbiga resa.
Att berätta för mina nära och kära, vänner och bekanta, chefer och jobbarkompisar.

Jag berättade öga mot öga, personligen, så mycke som jag visste om det som skulle hända. Hur de reagerade? Ja, det va verkligen olika från allihopa.
Gråt, tystnad, bestörtning och frågor till total likgiltighet. Det va nog det värsta. Att bemötas med LIKGILTIGHET av nån som jag absolut aldrig trodde skulle sjunka så lågt i mina ögon.

Men redan från början tänkte jag besegra skiten. Kämpa för allt jag va värd.
Tanken fanns aldrig i min hjärna att jag skulle dö. Jag har aldeles för mycke att leva för.

Så till alla Er som tyvär har hamnat i samma situation som jag, oavsett cancersort vill jag bara säga: Om liemannen försöker ta er, SÅ SPRING UTAV BARA SATAN!
Han ska INTE få ta oss.


fortsättning följer .........

Beskedet

Den 21 april-09 kl 9,30 fick jag beskedet som så många fruktar. Jag hade cancer. Livmoderhalscancer.
Vad tänker man? Vad känner man? Än idag vet jag inte riktigt vad jag tänkte och kände.
Det var mest att konstaterande av nåt jag redan misstänkte. Chockad är nog rätt ord.

Biopsin som togs tidigare kunde inte ge ett ordentligt besked för det visade sej att cancern satt inuti livmodertappen. Nu återstod bara den STORA frågan: Hade det spridit sej? Hur mycke i såfall?
Jag är tacksam mot mej själv som stod på mej så kvinnokliniken trots allt opererade mej.
Tänk om jag godtagit beskedet att jag skulle få gå på regelbundna kontroller. Så som jag tror många gör för att slippa en operation med allt vad det innebär.
Jag litade på min känsla och följde den.

För att kunna se om cancern spridit sej blev jag kallad till en speciell röntgen ( minns inte vad den hette) där man sprutar in ett radioaktivt ämne i blodet. Ämnet dras sedan till det ställe där det finns cancer. Man får först dricka mängder av vatten, för att kroppen ska ta så lite skada som möjligt. Sen får man en injektion av radioaktivitetsämnet. Personen som ger injektionen har stora handskar och är MEGA försiktig för det är ju skitfarligt. Det kändes lite overkligt att sedan ligga ensam i ett rum ca 30 min innan det va dax för själva röntgen.

Den här röntgenmaskinen finns inte ens på Usö i vanliga fall. Det är som en stor lastbil som kommer med röntgenaparaten inuti. På en och samma dag kollar de sedan flertalet personer med misstänkt cancerspridning.

När man väl klivit ombord får man ligga på en stenhård, obekväm brits medans en kvinna talar om för en, på engelska, vad som ska göras och hur man ska ligga. Det hela tog ca 15-20 minuter. efteråt går man med en obehaglig känsla av att vara självlysande. Men naturligtvis är man inte det. Det är en så otroligt liten dos radioaktivt ämne man får så det försvinner fort. Men man ska ändå dricka ytterligare en jäkla massa vatten resten av dagen.

Nu återstod bara den otroligt jobbiga väntan på röntgen beskedet.
Hade skiten spridit sej eller inte?

Fortsättning följer......

Operationen

Den 14:e mars  ringde de från kvinnokliniken och ville skjuta på min operationstid. Något mer akut hade dykt upp. Jag blev såklart besviken men vad ska man göra. Ny tid blev bokad den 23:e mars. Då hade jag fortfarande inte fått biopsi svaret.

När så dagen D äntligen va inne hade jag sällskap av T när jag skulle skrivas in. Operations läkaren (tror jag det va) kom in på mitt rum och pratade om vad som skulle ske, vad de skulle plocka bort osv. De hade bestämmt att livmodern och livmodertappen skulle bort och ev äggstockarna om allt inte såg bra ut. Jag blev som ett frågetecken. Då talade hon om att de hittat nåt som de inte visste vad det va. Hade jag inte fått information om det? NÄ inte direkt, jag hade ju väntat och väntat på svar. Hur som helst så skulle de skicka livmodern och tappen på analys. Äggstockarna lämnas kvar, om allt ser bra ut, för att man ska slippa för tidigt klimakterium.

Operationen flöt på bra och på tredje dagen åkte jag hem. Hatar att ligga inne om jag inte måste. På fredagen fick jag plötsligt ofantligt ont i magen. Men jag trodde det skulle va så och åkte inte in förens på måndagen. Det visade sej vara en kraftig blodansamling där de sytt ihop slidtoppen. När de vid kollen petat i slidtoppen så började ansamlingen sakta rinna ut. Det är då inte blodfärgat längre efter som att kroppen sugit åt sej "nyttigheterna" i blodet. Tänk er i stället västervikssenap. Urk.

Jag fortsatte att läka som jag skulle. Började så sakta ta lite promenader för att så fort som möjligt komma iform igen. På en av mina promenader, den 20:e April, ringde de från kvinnokliniken. De ville träffa mej dagen därpå för att ge mej provsvaret. Redan då förstog jag va klockan va slagen. Jag grät som ett barn på vägen hem. Hur skulle jag kunna berätta det för T? När jag kom hem hade jag samlat mej igen, men T stog uppflugen på en stege så jag va tvungen att be honom komma ner först. För att undvika en olycka mitt iallt.

Så skonsamt som möjligt berättade jag vad de sagt när de ringde. T blev nog lika chockad som jag och försökte intala mej att det nog inte va nån fara. Jag hade nog redan vid biopsiprovet förstått vad som va på gång.

Fortsättning följer......

Min cancer resa

Har funderat på detta en längre tid och nu kände jag att det va dax.
Jag har bestämt mej för att berätta om mitt livs värsta resa hittills.
Så här kommer den: Berättelsen om min Cancer resa



I November -08 bestämde jag mej för att det fick vara nog med mellanblödningar och beställde tid hos Mvc på Haga. Jag hade då genomlidit ca 1½ år med skiten.
Då jag hade hormonspiral så trodde jag att det va den som krånglade.

På Mvc gjordes en ordentlig underedsbesiktning, men allt såg bra ut. För att vara på den säkra sidan så togs både klamydiaprov och cellprov. Jag va aldrig särskilt orolig för varken det ena eller det andra. Men lika bra att testa när jag ändå va där.

Provsvaren dröjde, men tillslut dök de upp. Idag för exakt tre år sedan fick jag besked att jag inte hade klamydia (vilket jag redan visste), däremot hade jag cellförändringar.
De poängterade dock att det INTE va cancer. Men försäkerhets skull ville de att jag tog tre cellprover till med 6 månaders mellanrum.

Men se det tänkte jag inte alls det. Jag bestämde mej då för att ta bort hela paketet. Ville absolut inte gå omkring och vänta medans cellförändringarna bestämde sej för om de va goda eller onda. Ringde kvinnokliniken på Usö och bokade en tid.

Februari -09 fick jag äntligen en tid på Kvinnokliniken. Jag berättade varför jag ville genomgå en Hysterektomi, som det heter när man tar bort livmodern, men barnmorskan jag talade med tyckte jag va ALLDELES för ung. 38 år. Kanske ville jag ha fler barn?
Mmmm eller hur. Efter två missfall och två utomkveds. Skulle inte tro det.

Efter mycke tjatande från min sida för att övertala damen ifråga så gjordes en undersökning inför operationen. En biopsi ( man nyper bort en liten bit) på livmoderhalsen togs. Jäklar i min låda va det blödde. Blodstoppande medel på en STOR bommulstuss stoppades upp och jag fick ligga med vresade ben bra länge innan de våga släppa ner mej.
Jag kom ut med en operationstid den 16 mars. Mer prover togs inför operationen och jag träffade narkosläkaren. Nu var det bara att vänta på den stora dagen.

Fortsättning följer.....