Operationen

Den 14:e mars  ringde de från kvinnokliniken och ville skjuta på min operationstid. Något mer akut hade dykt upp. Jag blev såklart besviken men vad ska man göra. Ny tid blev bokad den 23:e mars. Då hade jag fortfarande inte fått biopsi svaret.

När så dagen D äntligen va inne hade jag sällskap av T när jag skulle skrivas in. Operations läkaren (tror jag det va) kom in på mitt rum och pratade om vad som skulle ske, vad de skulle plocka bort osv. De hade bestämmt att livmodern och livmodertappen skulle bort och ev äggstockarna om allt inte såg bra ut. Jag blev som ett frågetecken. Då talade hon om att de hittat nåt som de inte visste vad det va. Hade jag inte fått information om det? NÄ inte direkt, jag hade ju väntat och väntat på svar. Hur som helst så skulle de skicka livmodern och tappen på analys. Äggstockarna lämnas kvar, om allt ser bra ut, för att man ska slippa för tidigt klimakterium.

Operationen flöt på bra och på tredje dagen åkte jag hem. Hatar att ligga inne om jag inte måste. På fredagen fick jag plötsligt ofantligt ont i magen. Men jag trodde det skulle va så och åkte inte in förens på måndagen. Det visade sej vara en kraftig blodansamling där de sytt ihop slidtoppen. När de vid kollen petat i slidtoppen så började ansamlingen sakta rinna ut. Det är då inte blodfärgat längre efter som att kroppen sugit åt sej "nyttigheterna" i blodet. Tänk er i stället västervikssenap. Urk.

Jag fortsatte att läka som jag skulle. Började så sakta ta lite promenader för att så fort som möjligt komma iform igen. På en av mina promenader, den 20:e April, ringde de från kvinnokliniken. De ville träffa mej dagen därpå för att ge mej provsvaret. Redan då förstog jag va klockan va slagen. Jag grät som ett barn på vägen hem. Hur skulle jag kunna berätta det för T? När jag kom hem hade jag samlat mej igen, men T stog uppflugen på en stege så jag va tvungen att be honom komma ner först. För att undvika en olycka mitt iallt.

Så skonsamt som möjligt berättade jag vad de sagt när de ringde. T blev nog lika chockad som jag och försökte intala mej att det nog inte va nån fara. Jag hade nog redan vid biopsiprovet förstått vad som va på gång.

Fortsättning följer......